För er som inte redan visste det kan jag avslöja att jag egentligen är en liten tant. Jag har alltid gillat att handarbeta och pyssla.
Alltid när jag var hos mormor eller min faster Lollo som liten ville jag brodera, virka, knyppla eller sticka.
När jag var 6 år och gick på lekis stickade jag mina egna Lovikavantar på ett par blompinnar som mamma vässat i ena änden. Jag var så stolt när jag hade dem på mig till lekis. Tyvärr fick jag inte så mycket beröm och beundran från fröknarna som jag hade hoppats (jag har alltid ansträngt mig och velat vara "duktig" och levt på bekräftelsen efter mina prestationer). Istället trodde de inte på att jag stickat vantarna själv. Jag blev naturligtvis jätteledsen och ville aldrig mer ha på mig nåt jag gjort själv.
Ända upp i högstadiet skämdes jag för att ha på mig nåt jag gjort själv.
Då träffade jag Anna Granlund som hade samma intresse som jag. Jag blev inspirerad att ta upp handarbetet igen och vi brukade träffas och pyssla ihop.
Nu för tiden går fliten lite i vågor.
Jag brukar virka en liten kanin och ge bort till nyfödda bebisar.
 |
| Den här rackaren gjorde jag till Annas lille Esteban när han föddes i somras. |
Några större projekt har det inte varit tal om förrän mamma och jag drog igång vårt nuvarande projekt: ett överkast i mormorsrutor (18x18st). Alla rutor är klara och jag håller nu på att virka ihop dem.
Jag tycker även att det är roligt med fina blommor.
Jag har alltid haft ganska god hand med mina orkidéer. Tyvärr trivdes de inte alls bra här ute i Baracken... Vissa av dem nästan dog när de kom på plats.
Strax innan jul kom Anna Granlund (som nu bor i Nice i Frankrike) hem till Sverige och vi var uppe i Ödeshög och träffade henne och hennes lilla familj hemma hos hennes föräldrar, Christina och Rolf.
Jag fick då ett tips av hennes mamma att ge orkidéerna regnvatten istället för kranvatten. De mår nämligen inte bra av för kalkrikt vatten och kanske var det där problemet låg.
Jag testade och det funkade! Nu trivs de hur bra som helst igen! :)
Tack Christina!
